94
Herre Gud, hon hade ju hunnit till tjuguåtta år. Och hon erkände ju för sig själv att hon längtade efter en man, som hon kunde älska och som älskade henne — som hon kunde smyga sig intill. — Ung var hon och sund och vacker och varm, och hon längtade. — Men när hon nu hade fått ett par kalla ögon, och när hon nu aldrig hade brukat att ljuga för sig själv —
Hon hade mött en och annan man, och hon hade frågat sig själv: är det han? En och annan hade hon kanske kunnat älska — om hon äntligen hade velat — men bara då. Om hon hade kunnat sluta ögonen för detta enda lilla ting, som alltid varit — som väckte en liten hård motsägelse, som hon måste tåla hos sig själv. Ingen hade hon mött som hon måste älska.
Så hade hon inte vågat det — inte hon.
Cesca kunde låta den ena mannen efter den andre kyssa och smeka sig. Henne gjorde det ingenting. Det berörde endast hennes läppar och hennes hud. Inte Hans Hermann en gång, som hon älskat, hade kunnat värma hennes underligt tunna, kyligt rena blod.
Hon själv var annorlunda. Hennes blod var nog både rött och varmt. Den lycka hon längtade efter den skulle vara het och förtärande — men den skulle vara ren och fläckfri — hon själv ville vara god och ärlig och trofast mot den som hon gav sig åt — det måste vara någon, som kunde ta henne helt, så att inte några krafter hos henne blevo liggande obrukade, nedruttnade och förgiftade någonstans långt inne i henne. Nej — hon tordes inte — ville inte vara lättsinnig. Inte hon.
Och ändå — hon kunde förstå de människor, som inte gitte att ha mödan med att vilja. Kuva en drift och hålla den för dålig och kela med en annan och döpa den till god. Frånsäga sig alla små billiga fröjder — spara ihop alla krafter i väntan på en stor glädje, som kanske — kanske aldrig kom. Hon var ju inte så säker på att hennes väg förde till hennes mål, att det inte ibland im-
