tyska vetenskapsmän, som han råkat på under sina studier. Jenny sneglade då och då förstulet på honom. Han brukade inte vara så där — så fri och säker. Han gick och såg rakt framför sig — i grunden var han vacker; de ljusbruna ögonen lyste bärnstensgula i solen.
VIII.
Jenny tände inte lampan, då hon kom hem. I mörkret tog hon av sig aftonkappan och satte sig på balkongen.
Över alla taken stod himlen svart som sammet, med ett vimmel av glindrande stjärnor. Natten var kall.
Han hade sagt då de skildes:
»Jag tänker, jag tittar upp till er i morgon för att höra efter om ni vill resa med mig i Campagnan.»
Men det hade ju i själva verket inte hänt någonting. Hon hade givit honom en kyss. Men det var den första kyss som hon givit en man. Och det hade inte kommit så som hon tänkt — men det hade ju varit nästan skämt — att hon kysst honom.
Hon var inte ett spår förälskad i honom. Och hon hade kysst honom — hon hade dröjt och tänkt: jag har aldrig kysst någon — och så gled det som ett slags sorglös likgiltighet och en ljuv slapphet igenom henne — Herre Gud varför skulle hon vara så löjligt högtidlig med det där. Hon hade gjort det — varför inte?
Nej, det gjorde ingenting. Han hade bett helt ärligt om det, därför att han trodde, att han var förälskad i henne och solen sken. Och han hade inte bett henne älska sig, och han hade inte försökt att gå vidare efteråt — ingenting hade han begärt utom den där enda lilla kyssen. Och hon hade gett den och ingenting sagt. Det hade varit vackert. Det hade inte skett något som hon behövde blygas för.
