108
»Men nu måste jag in och ta på mig klänningen», sade Jenny.
»Ta på er den som ni hade i går, så är ni snäll!» ropade han efter henne.
»Den blir så dammig», men i detsamma förargade hon sig. Varför skulle hon inte pryda sig med den? — Den gamla svarta sidenklänningen hade varit hennes bästa i så många år — hon behövde då inte betrakta den med en sådan vördnad längre.
»Sak samma för resten! Ja, men den är knäppt i ryggen, och nu är inte Cesca hemma.»
»Kom ut hit så skall jag knäppa — jag är specialist på det, jag har knäppt min mor och Sofi i ryggen hela mitt liv, skall jag säga er.»
Det var bara två knappar mitt i ryggen, som hon inte kunde få igen. Och hon lät Gram hjälpa sig.
Han kände den svaga och milda doften av hennes hår och hennes kropp, medan hon stod därute hos honom i solen och lät honom knäppa. Och han såg att på ena sidan var det några små revor som voro fint stoppade. Hans hjärta fylldes av en oändligt blid ömhet för henne, då han såg det.
»Tycker ni att Helge är ett vackert namn?» frågade
han medan de sutto och åto middag på en osteria, långt
borta på Campagnan.
»Ja, det är vackert.»
»Vet ni att jag heter Helge i förnamn?»
»Ja, jag såg, att ni hade skrivit in ert namn uppe i föreningen.»
Hon blev litet röd i detsamma för hon kom att tänka på att han kanske trodde att hon undersökt det.
»Ja, jag tror det är vackert. I grunden är det få namn som äro vackra eller fula, inte sant? Det kommer an på om man känner någon som heter det, i fall man tycker om ett namn eller inte. Då jag var pojke hade vi en barn-
