Sida:Jenny 1920.djvu/115

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
109

flicka, som hette Jenny, och henne tålde jag inte. Sedan dess har jag alltid tyckt att det var ett fult och simpelt nämn. Jag tyckte det var så orimligt att ni skulle heta Jenny. Och nu tycker jag det är så vackert, liksom blont. Kan ni inte höra att det är alldeles ljusblont i klangen. Jenny — det kan inte en mörk heta — inte fröken Jahrmann till exempel. Fransiska passar ackurat åt henne — inte sant — det är så kapriciöst — men Jenny är ljust och friskt och klart.»

»Jag har fått det i arv. Det är familjenamn i min fars släkt», sade hon för att säga något.

»Rebecka! Vad tänker nm er till exempel vid det namnet?» frågade han om en stund.

»Jag vet inte. Är det inte ganska vackert? För övrigt lite hårt och skallrande, kanske.»

»Min mor heter Rebecka», sade Helge efter en paus. »Jag tycker också att det låter hårt.

Och min syster heter Sofi. Hon gifte sig bara för att komma hemifrån och få sitt eget, det är jag viss på. Är det inte underligt att min mor kunde vara så förtjust över att få henne gift — hon själv och min far ha levat som hund och katt. Men det var ett fjäsande utan all ände för komminister Arnesen, då min syster och han blev förlovade. Jag kan inte med min svåger. Jag tror inte, att far gör det heller. Men mor …

Min för detta fästmö hette Katrine. Men hon kallades alltid för Titti. Jag såg att hon satte in Titti i tidningen också, då hon gifte sig —

Ja, ni må tro det var en dum historia. Det är nu tre år sedan. Hon vikarierade i skolan, där jag var lärare, Hon var inte ett spår vacker, men rasande kokett mot allt vad manfolk hette; och jag hade aldrig förr råkat ut för någon dam, som gjort sig mödan att kokettera för mig. Det kan ni nog förstå, när ni tänker på den figur jag gjorde först när jag kom hit. Och så skrattade hon alltid — det liksom sprudlade fram ur henne, bara hon rörde