Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

112

komligt säker på sin egen begåvning. Och för att förjaga tvivlet hade hon hållit fast vid att hon var något annat, helt olika sin omgivning och själv stött den ifrån sig. Nu, sedan hon hunnit ett stycke på väg och bevisat sig själv att hon dög till något, nu hade hon ju blivit mycket mera tillgänglig och människovänlig. Hon tillstod det gärna, hon hade aldrig försökt att komma andra till mötes, varken som barn eller vuxen. Hon hade varit för högmodig att ta det första steget.

Alla de vänner hon ägt — från styvfadern till Cesca och Gunnar — allesamman hade de först fått räcka henne handen.

Och så detta att hon gick och inbillade sig att hon i grunden var så lidelsefull. Pytt också! Hon som hunnit till tjuguåtta utan att vara förälskad det allra minsta grand. Ja, hon måtte väl ha rätt att tro om sig själv att hon inte skulle göra fiasko som kvinna, om hon någon gång blev förtjust i en man — sund och vacker som hon var och med friska sinnen, som hennes arbete och friluftsliv hade uppövat till mottaglighet. Och till följd därav längtade hon efter att tycka om någon och bli älskad — att få leva.

Men att gå här och inbilla sig att hon av ren köttslig begärelse skulle kunna dimpa i armarna på vilken mansperson, som fanns till hands i ett kritiskt ögonblick — nej, pass en smula, min flicka. Det var nog bara det att hon inte ville tillstå att hon gick och leddes en smula ibland och att hon helt vulgärt skulle tycka om att göra en liten erövring och att bli lite kurtiserad liksom de andra småflickorna — det, som hon i grunden tyckte var en tarvlig åstundan. Det var därför hon gjorde upp för sig allt: det där om livshunger och sinnesåtrå — slidder-sladder, som männen hittat på, därför att de inte veta, stackare, att kvinnfolk i allmänhet äro simpla och fåfänga och dumma, så att de har tråkigt om inte någon man gör dem sin uppvaktning. Därifrån kom den där fabeln om sensu-