»Ja, men det är inte så när dottern förlovar sig. Jag såg det med den där vämjelige, rödhårige, blekfete komministern. Jag har aldrig sympatiserat med min syster. Men ändå, när jag tänkte på att den där karlen skulle — äsch! När han satt hemma och hängde med henne.
Nej, vet ni, jag har ibland tänkt: kvinnor, som har varit gifta en tid, de blir mycket mera cyniska än vi män någonsin kan bli. De säger det inte, men jag märker i alla fall hur cyniska de äro i botten. Det hela är bara en förrättning för dem — och när dottern gifter sig, äro de glada åt att kunna lassa henne på nacken på en fyr, som kan dras med henne och föda och kläda henne, och det att hon måste finna sig i en smula äktenskap till vederlag, är ingenting att ta vid sig för, men när en son för samma slags vederlag tar på sig en liknande börda, då äro de givetvis inte alls hänryckta. Tror ni inte att det ligger något i det?»
»Ibland», sade Jenny.
Då hon kom hem på kvällen tände hon lampan och satte sig att skriva till modern — hon ville helst genast tacka för födelsedagshälsningarna och tala om hur hon tillbringat dagen.
Och hon log åt sin egen seriösa stämning kvällen förut.
Herre Gud, ja! Visst hade hon haft det strävsamt och varit ensam. Men strävsamt hade de egentligen haft det, de flesta unga som hon känt. Många värre än hon. När hon bara tänkte på alla de gamla och unga flickorna — lärarinnorna i folkskolan. Nära på de flesta hade en gammal mor att försörja eller syskon att hjälpa fram. Och Gunnar och Gram nu. — Till och med Cesca, det bortskämda barnet från ett rikt hem — bara tjuguett år gammal hade hon brutit med det hela och sedan sparat och knogat sig fram på sitt lilla morsarv.
Och ensamheten. Hade hon inte valt den själv? När allt kom omkring var det väl så att hon inte känt sig full-
