116
att slå starkt och skrämt, och hon harmades på sig själv för att hon inte kunde låta bli att vara rädd.
»Käre gossen min», viskade hon i mörkret, för att tvinga sig själv att vara lugn.
»Vänta lite!» viskade Helge, då hon ville tända, och han kysste henne som förut. »Ta på dig den där geishadräkten, du ser så söt ut i den — jag skall sätta mig ute på balkongen så länge.»
Jenny bytte dräkt i mörkret. Och hon satte på tevatten och ordnade vaserna med anemoner och mandelgrenar, innan hon hämtade in honom och tände lampan.
»Å, Jenny —» han drog henne ånyo till sig. »Du är så vacker. Allting är så vackert hos dig. Å, det är underbart att vara hos dig. Gud give att jag finge vara hos dig jämt —»
Hon tog med båda händerna om hans ansikte.
»Jenny — ville du det — att vi alltid kunde vara tillsammans —?»
Hon såg in i hans vackra gulbruna ögon.
»Ja, Helge. Ja, du, det gör jag.»
»Skulle du önska att den aldrig tog slut, den här våren — vår vår?»
»Ja.» Hon kastade sig plötsligt till hans bröst. »Ack, ja, Helge». Och hon kysste honom och lät sina halvöppna läppar och slutna ögon be om flera kyssar. Ty det var som om hans ord om deras vår, som aldrig borde ta slut väckt en liten smärtfylld ängslan hos henne — denna vår och deras dröm skulle ta slut — och därunder låg en liten fruktan, som hon inte ville klargöra för sig, men den hade i alla fall fått liv, då han sade: »Ville du, att vi alltid kunde vara tillsammans?»
»Å, jag önskade, att jag inte behövde resa hem, Jenny», sade Helge innerligt.
»Jag reser ju också», viskade hon blitt. »Och vi kommer nog hit ner igen, Helge. Tillsammans.»
»Du har således bestämt dig för att resa hem? Å,
