Jenny — är du inte förargad för det — att jag kommer och förstör dina planer på det här viset?»
Hon gav honom en snabb kyss och sprang bort till tevattnet, som kokade över.
»Du, där — nej, du, jag var redan till hälften bestämd redan förut, ser du. När mamma så väl behöver mig så.» Hon skrattade. »Det är nästan så jag skäms — hon är ju så rörd för att jag kommer hem och hjälper henne. Och så är det bara för att få vara samman med hjärtevännen min. Men det är bra — jag kan bo billigare hemma, till och med om jag hjälper henne. Och jag kan kanske förtjäna lite. Så har jag de pengarna — till sedan, nästa gång.»
Han tog emot den tekopp, som hon räckte honom. Och så grep han hennes hand.
»Ja, men du — nästa gång du reser ut, så blir det väl med mig då? Ja för — du vill väl — du menar väl att vi ska gifta oss, Jenny?»
Hans ansikte var så ungt och så ängsligt spörjande att hon måste kyssa det många gånger. Och hon glömde att hon själv hade varit rädd för detta ord, som inte förut blivit nämnt emellan dem.
»Det blir väl mest praktiskt det, gossen min. Eftersom vi äro eniga om att vi alltid vill vara samman.»
Helge kysste stilla hennes hand.
»När?» viskade han om en stund.
»När du vill», sade hon lika lågt — och fast.
Och återigen kysste han hennes hand.
»Om det ändå hade gått an att vi gift oss här ute du», sade han om en stund i annan ton.
Hon svarade inte, bara strök hans hår.
Helge suckade litet.
»Men det går ju inte. När vi i alla fall ska resa hem så snart. Det skulle såra din mor och — ett sådant där hastverk — inte sant?»
Jenny teg. Det hade aldrig fallit henne in att hon
