Hoppa till innehållet

Sida:Jenny 1920.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
119

»Nej, hon stannar i Tivoli, veckan ut», sade Jenny fort och lite nervöst.

Helge smekte hennes fotled och vrist under fållen av kimonon.

»Du har så vackra, smala fötter, Jenny — å!» Han strök uppåt den slanka vaden. Och plötsligt pressade han våldsamt hennes ben mot sitt bröst.

»Du är så vacker, så vacker. Och jag är så betagen i dig — vet du hur betagen jag är i dig, Jenny? — Jag skulle vilja ligga här på golvet vid dina fötter — sätt dina små smala skor på min nacke — gör det!» Han kastade sig plötsligt ned framför henne och försökte att lyfta hennes ben och sätta hennes fötter på sitt huvud.

»Helge! Helge!» Hans plötsliga våldsamhet jagade en liten kort skräck igenom henne. Men det var ju hennes egen gosse — sade hon till sig själv. Honom som hon älskade — skulle hon vara rädd för vad han ville henne. Hans händer voro så brännande heta, det kände hon genom de tunna strumporna.

Men då hon märkte att han kysste henne under skosulan, kände hon plötsligt motvilja. Och i den förvirrade känslan av ängslan och olust skrattade hon tvunget:

»Nej, Helge — låt vara — skorna som jag går och trampar med i all smörjan på gatorna här.»

Helge Gram reste sig tillnyktrad och förödmjukad. Han försökte att skämta bort det.

»Tänk, de skorna — Du kan väl förstå att det är tusen otäcka bakterier på dem.»

»Hu, din pedant — och en sådan vill heta konstnärinna. —» Nu skrattade han med. Och överdrivet skämtsamt för att dölja sin förvirring tog han och kramade henne, och de skrattade av alla krafter båda två. »Trevlig fästmö — låt mig känna! — Jo, då. Du luktar av terpentin och oljefärg.»

»Nej, pass min älskade. Jag har knappast tagit i en