120
pensel på tre veckor. Men du skall var så god och tvätta dig, du.»
»Har du karbolvatten, kanske — så att jag kunde bli desinficerad också.» Han gjorde ett utfall med tvålskum på händerna. »Fruntimmer äro kemiskt fria från poesi, brukar min far säga.»
»Det har far din rätt i, min gosse lille.»
»Jo, du kan verkligen ordinera kallvattenkur, du», sade Helge och skrattade.
Jenny blev plötsligt allvarlig. Hon gick bort, lade händerna på hans skuldror och kysste honom.
»Jag vill inte ha dig på golvet vid mina fötter, Helge.»
Men då han gått blygdes hon. För det var nog så att
hon i grunden velat ordinera kallvattenkur, tänkte hon.
Men hon skulle inte göra om det igen för hon älskade
honom ju.
Hon hade gjort fiasko i afton. Hade också tänkt på vad signora Rossi skulle säga, om det hände något. — Det var tämligen förödmjukande att veta att hon varit rädd för en scen med en förargad signora — försökt att slippa ifrån löftet till gossen sin för den sakens skull.
För då hon tog emot hans kärlek och besvarade hans kyssar, så förpliktade hon sig att giva honom allt vad han ville ha av henne. Hon var ju den sista som ville in i den leken — ta emot kärlek och ge igen småsmulor, inte mer än att hon kunde draga sig ur spelet utan förlust, om han kom på andra tankar.
Det var ju bara nervositet, denna ängslan för det som hon inte hade prövat förut.
Men i alla fall hade hon varit glad så länge som hon villigt kunde ge — för den stunden måste ju komma då hon villigt önskade att ge honom allt —
Å, det hade ju kommit så omärkligt långsamt, som våren här i södern. Lika jämt och säkert, ingen bråd övergång. Inga kalla och stormfyllda dagar, som gjorde
