kan inte låta bli att tänka på det, för jag tycker att de här månaderna har förändrat mig så mycket? Och dig också — minns du den första morgonen? Du sade att allting blev annorlunda för dig, så fort som du kom ut. Sådan som jag var då jag kom hit ned — inte skulle du ha kunnat tycka om mig då, Jenny?»
Hon strök hans kinder.
»Men Helge — gossen min — det är ju just det som är den stora förändringen — att vi har kommit att hålla av varann. Och vi gör det mer och mer — inte sant, du — om vi förändrar oss, så är det ju bara för att vår kärlek växer? — Det är ju ingenting att vara rädda för. Vi har blivit två glada människor det är förändringen. Minns du den dagen — min födelsedag — den dagen på Via Cassia — då de första fina små trådarna började att spinnas emellan oss — nu har det blivit ett band så starkt, så starkt — det blir alltjämt starkare. Det är då ingenting att vara rädd för, Helge.»
Han kysste henne på halsen.
»I morgon reser du —»
»Ja. Och om sex veckor kommer du efter.»
»Ja. Men då äro vi inte här. Vi kan inte fara omkring på Campagnan. Det är det, att vi måste bryta upp mitt om våren.»
»Det är vår hemma också, Helge. Det är lärkor där med. Se — i dag, med de där drivande skyarna, det är nästan som hemma — inte sant? Tänk på Vestre Aker; du — och hela Nordmarken. Vi ska fara dit tillsammans. Å, våren där hemma, du — med vita snöstrimmor på alla åsarna omkring den blå fjorden, du Helge. Och de sista skidturerna med vårfrost. — Vi får kanske åka skidor tillsammans i år. När snön är så våt, så den inte fastnar en gång och alla bäckarna brusar och porlar, och så himlen är grön och klar om kvällen med stora, blanka guldstjärnor på och skidorna skriker och skrapar mot skaren.»
»Ja, ja», han vaggade henne i sina armar. »Men Jen-
