128
ny — allt det där — Vestre Aker — Nordmarken. Jag har gått där så mycket ensam. Å du, jag är rädd för det där. Jag tycker att det är som om det måste hänga trasor av min gamla avlagda själ på varenda buske däruppe.»
»Tyst, tyst, min gosse. Å, jag tycker det skall bli så härligt — att gå med vännen min på alla de ställen, där jag har gått ensam och trist så många vårar.»
Hand i hand gingo de ut över den gröna Campagnan
— nu mot kvällsidan hade skytöcknet dragit sig uppåt
fästet och en vårlig vind strök emot dem.
Jenny såg ömt och längtansfullt till avsked på vartenda ting. Nere på landsvägen knarrade höga vagnar, dragna av oxar, vilkas vitgråa skinn skiftade sammetsmjukt i brunt — och framför de blåmålade vinkärrorna pinglade bjällrorna på mulåsnornas röda seldon.
Å, allt var känt och kärt här ute — allt hade hon sett, dag efter dag med honom — hon hade inte själv vetat att hon hade lagt märke till det en gång, och nu kände hon plötsligt att allt bränt sig in i hennes sinne tillsammans med minnena av dessa dagar.
Den torra rödbruna kullen, vars sträva, korta gräs sen i vintras blivit mjukare och grönare från dag till dag. Och de trofasta tusenskönorna i den magra jordmånen. De mystiska gropar, där jorden rasat samman, som de stått framför och förundrat sig över. Törnhäckarna längs vägarna och de blanka, saftgröna bladen av den vilda kallan under buskarna.
Lärkornas oavlåtliga kvitter uppe under det vida himlavalvet, och de otaliga speldosorna, som spelade till dans långt ute på slätten på osteriorna — speldosorna med de underliga glasartade tonerna och alltid de samma små italienska melodierna.
Å, det var meningslöst att hon skulle resa ifrån det! — Nej.
