8
Åh, han hade lust till att gå och gå nu med detsamma — genom alla Roms gator — gärna hela natten. För han tänkte på staden, så som den legat under honom nyligen då han stod på Pincio och såg solen gå ned.
Skyar över hela västerhimlen, tätt, tätt som små ljusgråa lamm. Och de fingo bärnstensgyllene kanter av solen som sjönk bakom dem. Under den bleka himlen låg staden, och Helge visste med ens, att just så måste Rom se ut — inte så som han hade drömt sig den, utan just så — så som den var.
Allt annat som han sett under resan hade han känt sig besviken på, därför att det inte var så som han tänkt sig det på förhand, medan han gick hemma och längtade efter att komma ut och se det. — Äntligen, nu äntligen var en syn rikare än alla hans drömmar — och det var Rom.
En vid slätt av hustak låg under honom i dalsänkan — ett myller av tak på hus, som voro gamla och nya, höga hus och låga hus — det såg ut, som om de blivit byggda när och var som helst och så stora, som man för ögonblicket haft behov av, ty det var blott på några få ställen, som räta rämnor efter gatorna drogos genom takmassorna. Och hela denna värld av oroliga linjer, som löpte i varandra med tusentals hårda vinklar, låg stelnad och tyst under den bleka himlen, där en osynlig, sjunkande sol tände en och annan liten ljusrand i molnkanterna. Den låg där och drömde under ett fint, vitaktigt dimtöcken, vari inte en enda levande, bråd rökpelare blandade sig. Ty en fabriksskorsten stod ej till att skönja och det rökte ej ur en enda av de komiska små bleckpipor som stucko upp ur husen. Det växte grågul mossa på de rostbruna, runda gamla takpannorna och där grodde grönt och små buskar med gula blommor i rännorna, och på terrasserna stodo döda och tysta agaver i urnor längs kanten, och ut över taklisterna föllo slingerväxter i tysta och döda kaskader. Där en övervåning av ett något högre
