hus sköt upp över de andra stirrade döda och mörka fönster ut från en rödgul eller gråvit vägg — eller de sovo med slutna spjäljalusier. Men ut ur töcknet sträckte sig loggior, de liknade underdelen av ett gammalt vakttorn, och små lusthus av trä och bleck voro uppsatta på taken.
Och över det hela svävade kyrkkupoler, massor av kupoler — den väldiga grå långt bort på andra sidan av den plats där Helge anade att floden gick fram, det var Peterskyrkan.
Men på andra sidan om dalens botten, där de döda taken skyggade över den stad, som Helge i afton kände kunde kallas den eviga, där höjde en låg ås långsträckt sin rygg mot himlen, och dess kam bar ut i fjärran en allé av pinjer, vilkas kronor löpte samman över stammarnas smäckra pelarrad. Och längst nere bakom Peterskupolen, där blicken hejdades, reste sig en ny höjd med ljusa villor mellan pinjer och cypresser. Det var väl Monte Mario.
Över hans huvud låg stenekarnas täta lövtak, och bakom honom plaskade springbrunnens pelare med ett egendomligt levande ljud — vattnet smällde mot fontänens stensockel och sorlade ymnigt ned i bassängen inunder.
Helge viskade ut över sina drömmars stad, vars gator han aldrig hade trått, vars hus icke gömde en känd själ: »Roma — Roma — eviga Roma», och han blev skygg inför sitt eget ensamma jag, och rädd därför att han kände sig rörd, och han skyndade sig brådskande ned till Spanska trappan.
Nu stod han här vid hörnet av Condotti och Corso och kände en underligt ljuvlig beklämning vid tanken på att kryssa sig igenom gatans myllrande liv och söka sig fram i en främmande stad — han ville gå tvärs igenom det hela ända till Petersplatsen.
Då han sneddade över gatan gingo två unga flickor förbi honom. Det var visst ett par norskor, kom han i
