136
säker ut i sin långa promenaddräkt. Och Kalfatrus hälsade en smula främmande på henne.
Luften på Jernbanetorget var något för sig självt i hela världen — lukten av ruttet havsvatten, kolrök och sillake.
Droskan skramlade uppåt Carl Johansgate, förbi de kända husen. Modern frågade henne om resan och var hon legat över natten. — Jenny satt där med en sällsamt vardaglig känsla. Det var som om hon aldrig varit borta. Barnen på baksätet sade aldrig ett ord.
Uppe vid Wergelandsveien, utanför en trädgårdsport stodo två unga människor och kysste varandra under en gaslykta. Över slottsparkens nakna trädkronor stod himlen djupblå och klar med ljuset av några få glindrande stjärnor. Jenny kände en doft av multnat löv slå emot sig i kvällen — en fläkt från gamla längtansfyllda tider.
Vagnen höll framför porten hemma — ett stort stenhus bortåt Haegdehaugen. Det var ljus i mjölkbutiken på nedra botten och »delikatessen» tittade ut, då hon hörde vagnen skramla och ropade goddag och välkommen åt Jenny.
Ingeborg kom stormande ned för trapporna och omfamnade henne. Så susade hon lika fort upp igen med systerns handkoffert.
Det var dukat tebord i vardagsrummet. Jenny såg sin servett med faderns gamla silverring på den vanliga platsen — bredvid Kalfatrus i soffan.
Ingeborg störtade ut i köket och Bodil följde Jenny in i hennes lilla kammare åt gården. Ingeborg hade fått disponera rummet medan Jenny var utomlands och hon hade inte hunnit röja undan allt sitt ännu. På väggarna sutto en hop brevkortsporträtt av skådespelare och Napoleon och Madame Recamier hängde på var sin sida om Jennys gamla empirespegel och pelarbyrån.
Jenny tvättade sig och kammade om sig. Hon kände sig så otäck i huden efter resan — for ett par gånger
