över ansiktet med pudervippan. Bodil luktade på pudret — om det var parfymerat.
De gingo in till tebordet. Ingeborg hade i all tysthet lagat något varmt. Hon hade gått i hushållsskola i vintras. Härinne under lampan såg Jenny att småsystrarna hade fått de tjocka krusiga flätorna uppbundna i nacken med vit sidenrosett. Ingeborgs lilla mulattfysionomi hade blivit litet tunnare och blekare, men hon hostade inte nu.
Åjo, nu såg hon det. Mamma hade åldrats. Eller kanske inte — kanske att hon bara inte lagt märke till det, under alla de år, som hon gått här hemma och sett henne var dag — att de fina rynkorna i moderns vackra blonda ansikte blevo fler och fler och att den långa, flickslanka gestalten blev litet lutande och skuldrorna spetsiga. Hon hade ju hört från det hon blev vuxen att mamma såg ut som hennes litet äldre, vackrare syster.
Det blev talat om allt som hänt hemma under detta år.
»Varför tog vi inte bil hem?» sade Nils plötsligt. »Det var nedrigt fånigt»
»Ja, nu är det för sent att gorma över det, din grabb.»
Jenny måste skratta.
Bagaget kom och modern och småflickorna följde andlöst uppackningen. Ingeborg och Bodil bar in på rummet och lade in i byrålådorna. De kände nästan andäktigt på de broderade underkläderna, som Jenny sade att hon köpt i Paris. Och de jublade över gåvorna — råsiden till sommarklänningar och venetianska pärlkedjor. De stodo framför spegeln och provade sidenet över skuldrorna och halsbanden på håret.
Bara Kalfatrus frågade efter hennes tavlor och lyfte på locket till blecklådan med dukarna.
»Hur många har du, Jenny?»
»Tjugusex, men det är mest småbitar.»
