Sida:Jenny 1920.djvu/146

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

140

var nära på att jag hade sagt det åt dig, grabb, först då jag såg dig.»

Gossen skrattade.

Jenny frågade efter alla hans bedrifter, medan hon varit borta och Nils berättade. Han och Jakob och Bruseten — det var två nya pojkar, som kommit in i klassen i höstas — hade levat vildmarksliv i timmerkojorna i Nordmarken och deras äventyr voro över all måtta. Jenny undrade medan hon hörde på om det skulle bli stort flera Nordmarksturer med Kalfatrus och henne.

Hon strövade omkring på Bygdö om förmiddagarna — ensam i det vita solskenet. Marken låg så blek med det döda, vitgula gräset. I skogsbrynet mot norr låg gammal snö ännu under de järnsvarta granarna. Men åt sydsidan lyste lövträdens nakna grenar mot solluften och skyddade för vinden; i det gamla ljumma lövet spirade duniga blåsippsknoppar. Det var så mycken fåglalåt allaredan därute —

Helges brev läste hon om och om igen — hon bar dem på sig. Hon längtade otåligt, sjukligt efter honom — efter att se och röra vid honom och känna det säkert, att hon hade honom.


Tolv dagar hade hon varit hemma och ändå hade hon inte kommit till att gå upp till hans föräldrar. Men då han för tredje gången frågade henne, fattade hon sitt beslut. I morgon skulle det bli av.

Vädret hade slagit om under loppet av natten. Det hade blivit bitande nordanblåst — stickande solglöd och virvlande moln av damm och pappersskräp på gatan — och så plötsligt en hagelby, så våldsam att hon måste söka skydd i en portgång. De hårda vita kornen sprätte upp från stenläggningen omkring hennes låga skor och lättsinniga sommarstrumpor.

Så sken solen igen.

Grams bodde vid Welhavensgate. Jenny stannade ett