Sida:Jenny 1920.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
139

ning. Jag har så småningom kommit till den insikten — skall du veta, att du inte får hindras i ditt arbete. Det var en sådan glädje för oss alla, att du fick sälja den där tavlan i höstas.»

Jenny smålog. Den tavlan som blivit såld, och de par ord som stått i tidningarna om henne — det var som om hela familjen sett på hennes målning med andra ögon efter det.

»Det reder sig nog, mamma, alltsammans. Jag kan nog förtjäna något extra, medan jag är hemma. — Ateljé måste jag ha», sade hon efter ett ögonblick. Och hon tillade hastigt förklarade. »Jag måste måla mina tavlor färdiga på ateljé, ser du.»

»Ja, men —» modern såg helt förfärad ut. »Du kommer väl att bo hemma, Jenny?»

Jenny svarade inte strax.

»Jag tycker inte att det går an, barnet mitt», sade modern. »En flicka kan inte bo ensam på en ateljé.»

»Nej, du förstår, jag kan bo här», svarade Jenny.


Hon tog fram Helges fotografi, då hon blivit ensam, och så satte hon sig att skriva till honom.

Det var bara ett par timmar, hon hade varit hemma. Men allt det som hon levat därnere hade blivit så oändligt avlägset och sagolikt. Så utan sammanhang med hennes liv här i hemmet — förr. Och nu.

Brevet blev bara klagande längtan.


II.

Jenny hade hyrt ateljé. Och hon gick där och ställde och ordnade. Om eftermiddagarna kom Kalfatrus och hjälpte henne.

»Du har blivit så hiskligt långbent, Kalfatrus — det