154
»Sch! Var tyst — öppna inte!»
Om en stund gick en människa tillbaka över gången. Helge gjorde en lätt grimas.
»Men kära gossen min, vad är det?»
»Å, jag vet inte — bara vi inte träffar honom, Jenny — vi vill väl inte bli störda nu inte? Inte råka någon?»
»Nej.» Och hon kysste honom på munnen och böjde ned hans huvud och kysste honom bakom båda öronen.
»Nå, men Fransiska, du, Helge!» sade Jenny plötsligt,
medan de sutto och pratade vid ett glas likör efter kaffet.
»Ja! Nå, du visste det väl på förhand; hon hade väl skrivit till dig om det?»
Jenny skakade på huvudet.
»Inte ett ord. Jag blev som fallen från skyarna, då jag fick hennes brev — hon berättade i all korthet att i morgon skulle hon gifta sig med Ahlin. Jag anade inte de minsta.»
»Inte vi heller. Ja, de voro ju mycket tillsammans. Men att de skulle gifta sig visste inte Heggen en gång förrän hon kom och bad honom vara med som vittne.»
»Har du träffat dem sen?»
Nej. De foro till Rocca di Papa samma dag och där voro de ännu då jag reste från Rom.»
Jenny satt tankfull en stund.
»Jag trodde att hon bara tänkte på sitt arbete nu», sade hon.
»Heggen sade att hon gjort färdig den stora tavlan med porten och att den skulle vara mycket bra — och att hon höll på med några flera saker. Men så gifte hon sig ju hux flux. Jag vet inte om de alls hade varit förlovade en gång —
Än du då Jenny — du skrev att du höll på med en ny tavla?»
Jenny förde honom till stafflit.
Den stora duken föreställde en gata, som förlorade sig
