åt vänster med en husräcka i starkt perspektiv — kontorshus och verkstäder i grågröna och mörkt tegelröda färger. På högra sidan av gatan lågo några lumpbodar och bakom dem stodo brandmurarna av några stora byggnader mot himlen, som var kraftigt blå med bortdragande tunga regnmoln — blyaktigt gråblå och silvervita. Stark aftonsol föll över tavlan på bodarna och brandmurarna, som lyste rödgula och på ett par guldgröna, halvutslagna trädkronor in på tomten bakom bodarna intill brandmuren. Där var staffage och arbetsfolk och kärror och arbetsåkdon på gatan.
»Jag förstår mig ju inte på sådant där. Men —» Helge tryckte henne intill sig. »Är det inte bra, du? Jag tycker det är så vackert Jenny — förtjusande!»
Hon lutade huvudet mot hans skuldra.
»Medan jag gick här i staden och väntade på gossen min — jag som alltid har gått här så ensam och sorgmodig förr om våren — och jag såg lönnarna och kastanjeträden veckla ut sina klara ljusa blad mot de sotsvarta husen och de röda murarna — och den praktfulla vårhimlen, som låg över alla de svarta taken och skorstenarna och telefontrådarna — så fick jag lust att måla det — alla de här fina, ljusa vårskotten mitt i den smutsiga, svarta staden.»
»Varifrån är det?» frågade Helge.
»Från Stenersgatan. — Ja, ser du din far talade om några målningar av dig som liten, som han hade nere på kontoret, och så skulle jag gå ner och se på dem, förstår du. Och så såg jag motivet från hans kontorsfönster, och så fick jag tillstånd att stå inne på lådfabriken bredvid. Det är taget därifrån — ja jag måste ju komponera om litet förstås — förändra litet.»
»Du har väl varit ganska mycket samman med far då?» sporde Helge om en stund. »Han var väl mycket intresserad av din tavla?»
»Ja då. Han kom över till mig lite emellan och såg
