158
trött huvudet i hennes knä, och hon smekte hans hår — fortfor att stryka med handen, men sade ingenting.
»Ja, du.» Helge suckade. »Det var trevligare hos dig uppe vid Via Vantaggio — var det inte, Jenny.»
Ute i köket skramlade det med tallrikar och sprakade i en stekpanna — det feta oset trängde in i rummet. Fru Gram lagade något varmt till kvällen. Jenny gick till det öppna fönstret och såg ett ögonblick ned på den svarta, brunnsliknande gården. Alla fönsterna runt omkring utgjorde köks- och sängkammarfönster med jalusier för, och i varje hörn av gården fanns ett större snedfönster. Uff! Vad hon väl kände till detta slags matsalar, med ett enda hörnfönster ut till en gård — mörka och trista, aldrig en solstrimma — sot som rökte in då man vädrade, och matos, som bet sig fast.
Utifrån jungfrukammaren hördes gitarrspel och en stor, oskolad sopran:
»Kom till Jesus, min vän, kom till Jesus, min vän,
Om du klappar på så öppnar han dig himmelen.»
Men gitarren minde henne om Via Vantaggio och Cesca och Gunnar som brukade ligga i soffhörnet, med benen på en stol och knäppa på Cescas gitarr och gnola Cescas italienska visor. Och hon längtade plötsligt så förtvivlat efter allt det där nere.
Helge kom bort till henne.
»Vad tänker du på?»
»På Via Vantaggio».
»Ja, du — härligt hade vi det där, Jenny.»
Hon tog honom plötsligt om halsen och gömde ömt sitt huvud vid hans skuldra. I det samma som han talade hade det slagit henne att han inte var med i det som hon längtat till.
Och hon lyfte åter hans ansikte och såg in i hans bärnstensgula ögon och ville tänka på alla de solblanka dagarna på Campagnan, då han legat i gräset mellan tusenskönorna och sett upp på henne.
