Hon ville skaka av sig den tunga, kväljande olustkänslan, som fick makt med henne var gång, som hon var i hans hem.
Allting var så olidligt där. Ända från första kvällen som hon blivit bjuden dit strax efter Helges officiella ankomst. Då fru Gram hade presenterat henne för sin man — att stå där och spela komedi, medan Helge stod och såg på och visste att de narrat hans mor, det hade plågat henne så förfärligt. Och så, det som var ändå värre. Hon hade blivit ensam med Gram ett ögonblick; då hade han nämnt att han varit vid hennes dörr den där eftermiddagen och att hon inte varit hemma. »Nej, jag var inte på ateljén den dagen», hade hon svarat och blivit blodröd i detsamma. Då hade han sett så besynnerligt förbluffad på henne att hon sagt — Gud vet varför det plötsligt plumsat ur henne: »Jo, jag var för resten hemma. Men jag kunde inte öppna, för det var någon hos mig.»
Gram hade smålett och sagt: »Ja, jag hörde ju mycket väl att det var någon inne på ateljén.» Och så hade hon i sin förvirring talat om att det var Helge, och att han varit de där dagarna i staden inkognito.
»Kära Jenny», hade Gram sagt och hon hade sett att han var missnöjd. »Det hade ni inte behövt dölja för mig. Jag skulle sannerligen ha lämnat er i fred. Ja ja. — Men jag kan inte neka till, att det ändå skulle ha glatt mig mycket om Helge velat hälsa på mig.»
Hon hade inte funnit något att säga härtill.
»Nej, nej. Jag skall väl ta mig i akt då, så inte Helge får veta att jag känner till det.»
Det hade nu inte alls varit hennes mening att dölja för Helge att hon talat om detta för hans far. Men nu hade hon inte kommit till att säga det, rädd för att han inte skulle tycka om det. Och hon blev utpinad och nervös av att gå bland allt detta, som den ena inte skulle veta och den andra inte skulle veta.
Hemma visste de heller inte något. Men det var på
