Sida:Jenny 1920.djvu/166

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

160

ett annat sätt. Det var det att hon inte var van att tala med sin mor om sina egna angelägenheter — aldrig hade hon funnit och aldrig hade hon heller sökt eller väntat förståelse där. Och nu hade modern denna ängslan för Ingeborg. Jenny hade fått modern till att hyra i Bundefjorden; Bodil och Nils reste ut och in till skolan och Jenny bodde på ateljén och åt ute i staden.

Men hon hade i alla fall aldrig tyckt så mycket om modern och hemmet som nu. Det var inte bara det, att modern ingenting förstod; hade hon ibland sett att Jenny varit nedstämd, hade hon ärligt försökt att hjälpa och trösta — utan att fråga. Hon skulle ha rodnat vid blotta tanken på att göra något av sina barn ett påträngande spörsmål. Men det här — Helges hem — det måste ju ha varit ett rent helvete att växa upp i. Och det var som om misstämningen därifrån kastat sin skugga över dem, även när de annars voro samman. Men hon ville övervinna det. Stackars, stackars gossen hennes!

»Helge min!» Och hon överhopade honom plötsligt med ömhetsbetygelser.

Jenny hade erbjudit fru Gram att hjälpa henne med disken efter kvällsvarden, men var gång hade hon fått till svar:

»Nej, kära — det är då inte för den skull som ni är här — det skall ni sannerligen få slippa, fröken Winge.»

Det var kanske inte så illa menat, men fru Gram smålog alltid så spydigt, när hon talade till henne. — Stackare, hon hade väl inte något annat leende längre.

Gram kom hem; han hade varit ute och gått. Jenny och Helge satte sig hos honom i rökrummet.

Fru Gram kom också in ett ögonblick:

»Du hade glömt din paraply, min vän — efter vanan. Det var sannerligen tur att du slapp undan en skur. Ja, sådana äro karlarna — man måste alltid passa på dem —» smålog hon till Jenny.

»Ja, men du är också ovanligt flink med att passa