162
Gram skrattade också.
»Fröken Winge tycks inte ha känt igen mig. Det är ju inte så smickrande för mig. Hade ni verkligen ingen aning om då ni träffade mig att jag var den snälle gamle herrn, som hjälpte er?»
»Jag var inte säker», sade hon svagt. Hon satt där blodröd. »Jag trodde inte ni kände igen mig.» Hon försökte att skratta, men hon kände pinsamt tydligt hur osäker hennes stämma var och hur hennes kinder brände.
»Ja, det var ett äventyr», skrattade fru Gram. »Det var sannerligen ett lustigt sammanträffande.»
»Usch då, nu sade jag väl något galet igen?», frågade
Aagot. De sutto i vardagsrummet efter kvällsvarden.
Gram hade gått in i sitt rum och fru Gram var i köket.
»Det är då för gement att här i huset vet man inte ordet
av, innan den exploderar —. Men kära hjärtandes,
förklara då för mig — jag begriper inte —»
»Herre Gud Aagot, sköt dina egna angelägenheter!» sade Helge hetsigt.
»Ja ja, söta du, bits inte! Är moster Becka jalu på fröken Winge nu?»
»Du är då också den taktlösaste varelse, som finns till.»
»Näst efter din mor — jo tack, det har morbror Gert också sagt mig en gång. Men det är då rent befängt — svartsjuk på fröken Winge.» Hon såg nyfiket på de båda andra.
»Vill du vara så god och inte lägga dig i det som bara rör oss här i huset, Aagot», bet Helge av.
»Ja då, ja då. Jag trodde bara — nå, det är detsamma.»
»Ja, det skall Gud veta, att det är.»
Fru Gram kom in och tände lampan. Jenny såg nästan rädd på hennes slutna, hatfyllda ansikte, som hon stod där och stirrade framför sig några sekunder med hårda, gnist-