Sida:Jenny 1920.djvu/169

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
163

rande ögon. Så gav sig fru Gram till att röja undan på bordet. Hon tog upp Jennys brodersax; den hade fallit på golvet.

»Det tycks vara er specialitet att tappa. Ni skall inte var så släpphänt, lilla fröken Winge. Helge tycks inte vara så galant som sin far, efter vad det ser ut för.» Hon skrattade. »Skall jag tända hos dig nu, min vän —» hon gick in i rökrummet och stängde dörren efter sig.

Helge lyssnade uppmärksamt ett ögonblick åt det andra rummet till — modern talade lågt och häftigt därinne. Så sjönk han tillbaka igen i stolen.

»Kan du inte sluta upp med de där dumheterna en gång?» — kom Grams stämma tydligt inifrån.

»Jag går hem nu du — jag har huvudvärk.»

»Å nej, Jenny — då blir det bara scener i det oändliga, sen du har gått. — Du får vara snäll och stanna; det går inte an att du liksom rymmer nu, då blir mor bara mera irriterad —»

»Jag står inte ut», viskade hon halvgråtande.

Fru Gram gick igenom rummet. Gram kom ut till dem.

»Jenny är trött — hon går hem nu, far. Jag följer henne.»

»Vill ni redan gå? Kan ni inte sitta lite till?»

»Jag är trött — har huvudvärk», mumlade Jenny.

»Stanna lite till!» — viskade han plötsligt. »Hon» — han gjorde ett kast med huvudet — »till er säger hon ingenting. Och medan ni är här slipper vi andra några scener —»

Jenny satte sig tyst vid bordet och tog sitt broderi. Aagot virkade energiskt på en vit sjal av epidemiskt gångbart slag.

Gram gick bort till pianot. Jenny var inte musikalisk, men hon förstod att han var det, och det föll så småningom en smula ro över henne, medan han satt där och spelade små mjuka melodier — för henne, det kände hon.