Sida:Jenny 1920.djvu/173

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
167

»Åh ja, Jenny. Det är inte bara mors fel heller. Jag kan känna med henne. Alla människor föredrar far, och det är ju naturligt — jag gör det i grunden jag med. Men just därför förstår jag att hon har blivit som hon är. Hon vill ju vara den främsta överallt, ser du. Och hon är det för ingen. Stackars mor!»

»Ja, stackars hon!» sade Jenny. Men hennes hjärta var iskallt för fru Gram.

Luften var tung av doft, löv och blomster medan de sneddade genom Studenterlunden. I sommarnattens bleka skymning tisslade och tasslade det på bänkarna inne mellan träden.

Deras ensamma steg genljödo på de ensamma affärsgatorna där de höga husen sovo med blå spegling i de stora blanka rutorna.

»Får jag gå med upp?» viskade han framför hennes port.

»Jag är trött du», sade Jenny svagt.

»Jag ville så gärna få sitta lite hos dig — tycker du inte att vi behöver att få vara lite ensamma med varandra?»

Hon sade inte mer emot, men började att gå före honom upp för de fem trapporna.

Natten låg blå över deras huvuden mot takets stora snedfönster. Jenny tände den sjuarmade staken på skrivbordet, tog en cigarrett och höll den mot ljuset.

»Vill du röka, Helge?»

»Tack!» Han tog cigarretten från hennes läppar.

»Det är på det viset», sade han plötsligt, »att det var en gång något med far och — en dam. Jag var tolv år då. Jag vet ju inte hur långt det hade gått. Men mor — nåja, det var en bedrövlig tid. Det var bara för vår skull, som de fortforo att hålla samman — det har far själv sagt en gång. Vår Herre skall veta att jag tackar honom inte för det. Mor är då i alla fall ärlig och till-