166
ligt. »Det begriper jag inte. Ni måtte väl ha kunnat tänka att mor skulle kunna få nys om det — så lätt som ingenting —»
»Hon tror naturligtvis inte den där historien, som din far dukade upp», sade Jenny försagd.
Helge fnös till.
»Jag skulle önska att han ville säga henne det precis som det är», suckade hon.
»Det kan du vara lugn för att han inte gör. Och du får naturligtvis inte låtsas om någonting. Det är det enda du kan göra. Det var idiotiskt av er.»
»Jag kunde då inte rå för det, Helge.»
»Å, jag hade berättat dig så pass mycket om förhållandena hemma. Du kunde ha sörjt för att det blivit nog med fars visit — inte alla de där besöken på ateljén — och de där mötena vid Stenersgaten —»
»Mötena? Jag såg det där motivet och visste att jag kunde göra något bra av det — det har jag också gjort.»
»Nå ja, ja då. Det är naturligtvis också mest fars skuld. Åh!» Han bröt häftigt ut: »Det sätt varpå han talar om henne — ja du hörde, vad han hade sagt till Aagot. Och nu i afton till dig. ’Hon’», han härmade fadern, »’till er säger hon ingenting’. Det är då vår mor i alla fall.»
»Jag tycker, Helge, att din far i alla fall är mycket hänsynsfullare och hövligare mot henne än hon mot honom.»
»Å, den hänsynsfullheten! — Kallar du det hänsynsfullt, det sätt varpå han sökt att vinna dig på sin sida. Hans hövlighet — du skulle veta vad jag har lidit som barn — och som vuxen med, under den. När han stod där rak och stel och såg hövlig ut och inte sade ett ord — och talade han var det så isande, så skärande kallt och hövligt. Tacka vet jag då mors skrik och ovett och raseri — Åh!»
»Gossen min!»
