170
som de gåvo uttryck åt var bittert sann. Och i en plötslig impuls strök hon honom lätt över det gråa håret.
Gram böjde huvudet litet som om han velat förlänga den flyktiga ömhetsbetygelsen. Så — utan att se på henne knöt han upp banden till portföljen. Då skalv hans hand litet.
Hon kände med häpnad att hennes egna händer darrade, då hon tog emot det första bladet. Och hennes hjärta var så underligt ängsligt beklämt. Det var som om hon anat att det skulle ske en olycka: hon kände sig plötsligt rädd vid tanken att ingen borde få veta om detta besök, att hon inte tordes tala om det för Helge. Och hon blev förstämd bara hon erinrade sig sin fästman — hon hade för längesedan med flit slutat upp att grubbla över vad hon egentligen kände för honom. Och hon ville inte ge rum åt den aning, som i denna sekund vaknade hos henne — inte låta sig oroas ännu mer vid att undersöka vad Gert Gram egentligen kände för henne.
Så vände hon bladen i portföljen med hans ungdomsdrömmar, och det var så obeskrivligt vemodigt.
Han hade berättat henne om detta verk, teckningarna till Landstads folkvisor, så ofta då de varit på tumanhand. Och hon hade förstått att det var för detta enda arbetes skull, som han trott att han var född till konstnär. Han hade själv kallat de tavlor som hängde där hemma, en flitig och samvetsgrann elevs dilettantarbete. Men detta — det var hans eget.
De togo sig bra nog ut vid första ögonkastet, dessa stora ark med sin rika infattning av romanskt bladverk och textens sirliga munkbokstäver. Färgverkan var ren och fin överallt — delvis riktigt utsökt. Men de infällda vinjetterna och friserna med figurer, så omsorgsfulla och riktiga de voro i sin miniatyrartade teckning — de verkade livlösa och stillösa. Några voro helt naturalistiska, andra lågo så nära till den italienska medeltidskonsten att Jenny kände igen enstaka bebådelseänglar och madonnor
