under riddarnas och jungfrurnas mantlar. Ja, själva färgsammansättningen av bladen till Hukabalvisan med det gyllene och rödvioletta, hon kände igen det från en bestämd mässbok i San Marcobiblioteket. Och hur underligt visornas grovhuggna, fastformade vers stod där, präntad med klosterlatinets sirliga typer. I några av de stora helsidesteckningarna var formen och kompositionen i barock, tagna direkt efter romerska altartavlor. — Genklang av allt vad hon sett och levat sig in i och älskat, det var Gert Grams ungdomsmelodi — ingen ton som var hans egen kunde hon finna, men eko av många toner — det var bara det att detta eko återgav allt med en egen vek, melankolisk klang.
»Du tycker inte riktigt om det», sade han och smålog litet. »Nej, jag ser att du inte gör det.»
»Jo, det gör jag. Det är så mycket vackert och fint i det. Du vet —» hon sökte litet efter orden — »det verkar lite främmande på oss, som har sett samma ämnen behandlade på annat sätt — och så bra att vi inte kan tänka oss det annorlunda.»
Han satt mitt emot henne, med hakan stödd i handen. Efter ett litet tag såg han upp och det skar henne i hjärtat att möta hans blick.
»Jag hade dem för resten själv i minnet som bättre», sade han och försökte att småle. »Som jag sagt dig har jag inte haft den här portföljen framme på många år.»
»Jag har aldrig riktigt förstått», sade hon om en stund avledande, »att du har känt dig så tilltalad av den där — senrenässansen och barocken.»
»Det vore inte rimligt, lilla Jenny, att du skulle kunna förstå det.» Han såg in i hennes ansikte med ett underligt sjukt leende: »Ser du — det var ju nog en tid, som jag trodde på min egen begåvning på sätt och vis. Men aldrig så obetingat att där inte fanns ett visst litet aggande tvivel kvar. Inte på att jag inte hade förmåga att hinna fram till att ge uttryck åt vad jag ville — men