samhetens förtvivlan, epigonernas verk, som vill blända, mest sig själva.»
Jenny nickade.
»Ja, men Gert, det är nu i alla fall din subjektiva åsikt. Jag är nu inte säker på att de målare, som du talar om, inte voro så tvärsäkra och belåtna med sig själva som helst.»
Han slog om och brast ut i skratt.
»Kanhända. Kanske att det har blivit min käpphäst därför att som du säger jag för en gångs skull har en subjektiv åsikt.»
»Men det där porträttet, som du har målat av din hustru i rött — det är ju helt impressionistiskt — och det är utmärkt. Ju mer jag ser på det, ju bättre tycker jag det är.»
»Åja. Men det är ju ett enstaka tillfälle.» Han teg litet. »Då jag målade det var hon hela livet för mig. Jag var ändock så förälskad i henne — och jag hatade henne redan gränslöst.»
»Var det hennes skuld», frågade Jenny sakta, »att du upphörde att måla?»
»Nej, Jenny, allt som drabbar oss av olyckor är vårt eget fel. Jag vet att du inte är vad man kallar troende. Inte jag heller för den skull. Men jag tror — på Gud, kan man säga om man så vill, eller på en själisk potens, eller vad du vill, som straffar rättfärdigt.
Hon var kassörska i en butik borta på Storgaten. Jag såg henne tillfälligtvis. Hon var vidunderligt skön; det kan du kanske se ännu. Nå ja, jag passade på henne en kväll då hon gick från affären — tilltalade henne. Stiftade bekantskap. Jag förförde henne», sade han lågt och hårt.
»Och så gifte du dig med henne. För att hon skulle få barn. Det har jag tänkt mig och sen har hon pinat och plågat dig i tjugusju år till — tack. Vet du vad, det är en tämligen hårdhänt rättfärdighet, som du tror på.»
