172
jag tvivlade just på vad det var som jag egentligen ville uttrycka. Jag såg ju att den romantiska konsten blommat slut och höll på att vissna — det var förfall och brist på sanning nästan över hela linjen — och så var det just romantiken, som hade hela mitt hjärta. Inte bara inom konsten. — Jag längtade efter romantikens söndagsbönder och hade levat länge nog på landet som pojke för att veta att de inte existerade. Och då jag reste ut var det romantikens Italien som var målet. Jag vet väl att du och din tid söker skönhet i det som är, sinnligt och verkligt. Jag fann bara skönheten i den omskapning av verkligheten, som andra redan företagit. — Du vet, åttiotalet kom med sin nya trosbekännelse — jag försökte att bekänna den med mina läppar, men mitt hjärta gjorde uppror —»
»Ja, men Gert —» Jenny rätade upp sig. »Verkligheten är ju inte något exakt begrepp. Den visar sig ju så olika för var och en som ser den. There's beauty in everything, sade en engelsk målare till mig en gång, only your eyes see it or see it not, little girls.»
»Ja, men Jenny — jag hade inte förmågan till att se verkligheten — jag kunde bara fatta avspeglingen av den i andras drömmar. Det felades mig fullkomligt förmågan att extrahera min skönhet ut ur realiteternas mångfald.
Och jag kände min egen vanmakt. Och då jag kom dit ned så grep barocken mig in i hjärteroten. Förstår du inte den djupa vanmakten och själavåndan under vanmakten, frasen? Intet personligt nytt att fylla formen med. — Bara tekniken som drives vidare — den susande flykten i draperingen, de halsbrytande djärva förkortningarna, de våldsamma effekterna av ljus och skugga — den utstuderade kompositionen och tomheten som skall döljas under exstasen — förvridna ansikten, förvridna lemmar, dårar, vilkas enda äkta lidelse är rädslan för deras eget, sugande tvivel, som de vill döva i sjuk exaltation, ofrukt-
