202
först börjar med sådant slutar det med att de blir utskämda — alltid.»
»De flesta ja. Men några kvinnor måtte väl kunna — jag vet inte. Naturligtvis, sådana kvinnor som inte har något annat bärande intresse att leva för än en man — de kan ju inte jämt och samt växla sitt livs medelpunkt. Men de andra som äro något i sig själva — annat än honkön. Varför skulle inte till exempel du kunna vara fullt ärlig och lojal mot en man — även om ni båda insåg att du inte kunde uppge allt för att vara hans hustru för återstoden av ditt liv —? Ja, för kärleken den går ju alltid över den — förr eller senare. Det skall du inte betvivla.»
»Ja, det är det vi vet, men vi tvivlar i alla fall.» Hon skrattade. »Ack nej, du! Endera älskar man en man — och då tror man att det skall vara och är det enda som är något värt. Eller man älskar inte — och är olycklig för att man inte älskar.»
»Å Jenny! Jag tycker inte om att du också talar på det där viset. Att känna sig vid full vigör, med förmågan på högspänn, dugtig till att uppfatta, tillägna sig, omforma och producera — göra det mesta möjliga av sig själv — arbeta — det är det enda som är något värt, ser du.»
X.
Jenny böjde ned ansiktet över Gert Grams krysantemumsbukett.
»Jag är mycket glad åt att du tycker så bra om mina tavlor.»
»Ja, jag tycker om dem. — I synnerhet porträttet av den där unga flickan med korallerna, som jag redan sagt dig.»
Jenny skakade på huvudet.
»Det är så utmärkt vackert i färg», sade Gram.
