»Det är löst ser du, sjalen och dräkten. Det skulle vara genomfört på ett helt annat sätt. Men det var just medan jag höll på med det där, som det kom så mycket annat i vägen både för Cesca och mig», sade hon lågt.
Om en stund frågade hon.
»Hör ni något ifrån Helge? — Hur lever världen med honom?»
»Han skriver inte ofta. Han arbetar på sin doktorsavhandling — du vet den som han gjorde förarbetet till i Rom. Och han säger att han har det bra.»
Jenny nickade.
»Till sin mor skriver han inte alls. Och det tar hon naturligtvis mycket illa upp. Hon har inte blivit angenämare att leva tillsammans med just. Ja, stackare — hon har det nog för resten verkligen svårt nu.»
Jenny flyttade blommorna över på sitt skrivbord och började ordna på det.
»Jag är i alla fall glad åt att Helge arbetar igen. Gud skall veta att han inte fick tid till det i somras.»
»Det fick inte du heller, stackare.»
»Nej, det fick jag inte. Men det värsta är det Gert, att jag inte har kommit mig till att börja igen heller — inte ännu. — Och jag känner mig inte alls upplagd. Det vore ju meningen att jag skulle gå och radera i vinter, men —.»
»Tror du inte Jenny — det är ju naturligt med en sådan missräkning — att det kräver sin tid innan den är övervunnen. Men din utställning nu, den är ju så lyckad och har blivit så väl mottagen — tror du inte att det kommer att ge dig ny arbetslust. Du har ju förresten redan fått anbud på din Aventinertavla — tänker du för resten ta emot det?»
Hon ryckte på axlarna.
»Naturligtvis. Det måste jag ju. Hemma behöver de alltid pengar, som du vet. Dessutom — jag är tvungen att resa ut, det är inte bra för mig att gå kvar här hemma.»
