märkelse — jag menar följderna av att man handlar mot sitt bättre vetande, de äro alltid av bittert slag. Nå, i alla fall menar jag, att på sätt och vis ha mina erfarenheter kanske gjort mitt liv rikare och djupare än en mindre olycka skulle ha kunnat — eftersom det blev mitt öde att jag inte skulle uppleva den stora lyckan. Och en gång i tiden blir det kanske fallet i ännu högre grad — jag har en känsla av att det möjligen kan föra mig till den rätta förståelsen av den egentliga meningen med livet.
Men jag menade det på ett annat sätt vad dig beträffar, även om din kärlekslycka visade sig ohållbar — så var den dock ren och skuldfri så länge den varade — för så vitt att du med tillit och utan baktankar trodde på den. Du bedrog ingen utom dig själv.»
Jenny teg. En hel storm av motsägelseord reste sig inom henne; men hon hade en dunkel förnimmelse av att Gram inte skulle förstå dem.
»Minns du inte Ibsens ord:
Og har jeg end seilet min skude paa grund,
O, saa var det dog deiligt at fare —.»
»Å, att du gitter ta de där idiotiska orden i din mun, Gert. Det kan jag säga dig att nu till dags har i alla fall de flesta av oss för mycket både av ansvarskänsla och självaktning för att resonera på det sättet. Låt mig förlisa och gå till botten — jag skall försöka att inte blinka — om jag bara vet att det inte är jag själv, som har seglat min skuta på grund. Såvitt jag vet föredrar sjömän av äkta skrot och korn att sjunka själva med sitt skepp, om det är deras skuld — och att inte överleva det.»
»Ja, nu är jag ju visserligen av den meningen att man i grunden kan tacka sig själv för all motgång — i sista instansen.» Gert smålog. »Men att man som oftast också är i stånd att draga ut andliga värden av sin olycka.»
»Jag håller med dig om det första och om det sista
