206
med för resten. Men bara så framt olyckan inte består i minskning av ens egen självaktning.»
»Ja men, Jenny liten — då skulle du inte ta det här så hårt. Du är ju rent upphetsad — och bitter. Ja, jag minns nog vad du sade, den dagen då Helge reste. Men Herre Gud, barn, du kan väl inte begära att man utan pardon skall kväva varenda känsla i sin linda om man inte i samma ögonblick som den uppstår mäktar att garantera att den skall vara till döddar, tåla varje motgång och vara i stånd till varje offer. — Och att man ännu därtill som i en vision skall gripa och förstå sitt objekts personlighet — lysa upp dess hemligaste djup så att en längre fram ändrad syn på honom eller henne är absolut utesluten?»
»Jo», sade Jenny häftigt.
»Har du någonsin känt det själv?» frågade Gert Gram lågt.
»Nej, men jag vet det i alla fall. Jag har alltid vetat att det borde vara så.
Men då jag hade blivit tjuguåtta år och hade i perspektiv att bli en gammal mö och jag längtade efter att älska och bli älskad och Helge kom och blev förälskad i mig — då kastade jag alla krav på mig själv och min kärlek och tog det som jag kunde få — naturligtvis till en viss grad i god tro. — Det går nog, tänkte jag — det går säkert — men den inre trygga vissheten om att det går därför att det inte kan annat — den hade jag inte. —
Jag skall berätta dig vad min vän Heggen sade åt mig häromdagen. Han föraktar kvinnorna av hjärtans grund — och det gör han rätt i. Vi har inte den självaktning som vi skulle ha och dessutom äro vi så lata att vi aldrig på allvar kan besluta oss för att själva skapa vårt liv och vår lycka genom att arbeta och kämpa för den. I hemlighet går vi alla och hoppas på att en man skall komma och förära oss lyckan så vi slipper att anstränga oss för den. De mest kvinnliga av oss, som bara slår dank och lever för kläder och nöjen hänger sig på den man, som kan
