Sida:Jenny 1920.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
207

skaffa dem sådant i rikligaste mängd. Men det finns en och annan av oss, som verkligen har mänskliga känslor och längtan efter att bli fasta och fullgoda människor — försöker att bli det — men så hoppas vi i alla fall på att en man skall möta oss på halva vägen och att vi ska få leva, som vi helst vill, av hans kärlek.

Aldrig kommer vi kvinnor därhän att vårt arbete är oss nog.»

»Tror du arbetet ensamt är nog för en man — aldrig!» sade Gram lugnt.

»För Gunnar till exempel är det det. Du kan vara lugn för att han skall nog veta att hålla kvinnorna på sin rätta plats som bagateller.»

Gram skrattade:

»Hur gammal är egentligen din vän Heggen? — Jag vill hoppas för hans egen skull att han en gång med tiden kommer att se lite annorlunda på det avgörande i livet.»

»Det vill inte jag», sade Jenny häftigt. »Och jag vill hoppas att jag lär en gång jag också att sätta det där kärleksfåneriet på sin rätta plats.»

»Herre Gud, Jenny, så du pratar — jag hade så när sagt, som du har vett till — men du har bättre förstånd, så det vet jag.» Gram smålog tungsint. »Skall jag berätta dig lite om vad jag vet om kärleken, liten?

Trodde jag inte på den, hur skulle jag då kunna tro det minsta grand på människorna — och på mig själv. Begriper du inte Jenny — å Gud nåde oss — tror du kanske att det bara är kvinnorna, som finner livet meningslöst och känner hjärtat fruset och tomt, när de inte har annat att älska än sitt arbete — bara en utstrålning av sig själva — ingenting annat att stödja sig på. Tror du att det finns en enda själ, som inte har stunder av tvivel på sig själv. Nej, barn, det måste vara en annan människa, som man deponerar sitt bästa hos — sin kärlek och sin tillit — och den banken måste man kunna lita på.

När jag säger dig att mitt liv sedan jag gifte mig