hustru långsamt dog bort, så förändrades min kärlek. Men ännu står som mitt livs skönaste klenod för mig minnet av henne, som nu sitter långt borta i en annan världsdel och lever för att lätta för sina barn den börda, som livet har blivit dem med en far, som går omkring som ett försupet vrak. För hennes skull har jag alla dessa år hållit fast tron på människosjälens renhet, skönhet och styrka — och på kärleken. Och jag vet att minnet av mig är det som ger Helene den hemliga kraften att kämpa och lida därborta på andra sidan havet. För hon älskar mig i dag som i vår bardom — och tror på mig, på min begåvning, på min kärlek — på att jag varit värd ett bättre öde. Och då är jag ju något för henne — inte sant, Jenny?»
Hon svarade ej.
»Det är ju inte bara det att bli älskad, som är lyckan, Jenny. Den största delen av lyckan — det är att älska.»
»Hm. Det är visst en skral lycka, Gert, att älska — då man inte blir älskad tillbaka.»
Han satt tyst en stund och såg ned. Så sade han nästan viskande:
»Stor eller liten — det är en lycka. Att känna en människa, som man tror bara gott om — som man säger om till sig själv — Herre Gud, låt henne bli så lycklig som hon förtjänar! — för hon är ren och skön och varm och fin och begåvad och god. Så man kan be till Gud: Ge henne allt som jag inte fick! Jag tycker det är en lycka, lilla Jenny, att jag kan be så för dig. — Nej, det är inte någonting att bli förskräckt för, liten —.»
Han hade rest sig och hon reste sig och gjorde en rörelse, som om hon varit rädd för att han skulle komma närmare. Gram stannade och skrattade lågt:
»Hur kunde du tänka något annat — du som är en sådan klok liten flicka. Jenny, jag trodde att du hade förstått det, långt innan jag begrep det själv.
Hur skulle det kunna gå annorlunda? Mitt liv — nu skrider det mot slutet — mot ålderdomen, slöheten, mörk-
14—2033386. Undset, Jenny.
