210
ret, döden. Nu, nu vet jag det, att allt som jag har längtat till hela mitt liv — det når jag aldrig. Så möter jag dig. Jag tycker du är den härligaste kvinna jag har mött — och du ville detsamma som jag en gång har velat och var på väg att nå det. Kunde mitt hjärta annat än ropa: Gud låt henne nå det, Gud hjälp henne! Låt henne inte stranda som jag har strandat! —
Och så var du så söt mot mig, Jenny. Du kom ner till mig i min håla och berättade om dig själv — och du hörde på mig, och du förstod så väl och dina vackra ögon voro så fulla av sympati och så milda och varma —.
Men Herre Gud, gråter du?»
Han grep hennes händer och pressade sina läppar ned i dem.
»Det får du inte, Jenny — du får inte gråta så där — vad gråter du för — du skälver ju rent av. Vad gråter du så för?»
»För alltsammans», snyftade hon.
»Sätt dig — så!» Han lade sig på knä för henne — och en sekund sänkte han pannan mot hennes sköte. »Du får inte gråta för min skull, hör du det! Tror du jag önskar att jag inte hade mött dig? — Käraste vännen min — vore det någon, som du hade älskat och du skulle önska att det aldrig hade varit — då har du heller aldrig älskat — det kan du tro är sant. Å nej, Jenny, jag skulle inte vilja undvara det som jag känner för dig — inte för mitt liv.
Och du skall inte gråta för din egen skull. Du kommer att bli lycklig — det vet jag. En dag skall en av de män som kommer att älska dig ligga framför dig, så som jag nu gör, det är livet att ligga vid dina fötter så här, och du skall själv tycka att det är livet. Och då skall du förstå att det att sitta så tillsammans med honom — om det så vore i den fattigaste koja, en enda liten vilostund efter en dag full av det gråaste tyngsta slit — det är lyckan. Mycket, mycket större lycka än om du blev den största konstnärinna, som har levat eller om du nådde allt
