som kan nås av ära och berömmelse. Det är ju det du själv tror — inte sant?»
»Jo», viskade hon förgråten.
»Och du skall inte frukta för att inte den lyckan kommer dig till del. — Inte sant Jenny, det är det du känner att när du kämpar för att bli en god människa och en ärlig konstnär, så längtar du också efter att möta en som säger att det var riktigt att du kämpade så och att han älskar dig för det?»
Jenny nickade och Gram kysste vördnadsfullt hennes händer.
»Du är det ju — du är allt som är gott och fint och stolt och fagert. Jag säger det och en dag skall en man, som är yngre och bättre och starkare än jag säga detsamma — och du skall bli glad — glad ända in i själen. Är du inte en liten smula glad åt att jag säger det — åt att höra att du är den bästa och sötaste och vidunderligaste lilla flicka i världen — se på mig, Jenny, kan det inte göra dig litet glad, när jag säger dig att jag tror att du kommer att få livets rikaste lycka därför att du förtjänar det?»
Hon såg ned i hans ansikte och försökte få fram ett fattigt leende. Så böjde hon huvudet och strök med sina händer över hans hår.
»Å, Gert — å Gert — jag rår ju inte för det. Jag har inte velat göra dig något ont. Jag kunde inte hjälpa det — kunde jag det?»
»Det skall du inte vara bedrövad för — liten — jag håller av dig därför att du är sådan som du vill vara — och som jag ville vara en gång, jag med. Du skall inte vara bedrövad — inte ens om du tror att du har gjort mig sorg. Det finns sorger som äro goda, välsignat goda, skall jag säga dig.»
Hon satt och grät sakta.
Om en stund viskade han:
»Får jag komma och hälsa på dig ibland. När du är ledsen — kan du inte skicka bud efter mig då? Jag vill
