styrka och säkerhet — och han hade stått där som den rike, vilken visste att han kunde hjälpa och gärna ville det. Medan hon däremot var förvirrad och oviss och sjuk av längtan i det innersta av sitt väsen, bakom den rustning av meningar och tankar, som hon hade gjort sig.
Och så hade hon bett honom gå — Varför —? För att hon själv var så gränslöst fattig och för att hon klagat sin nöd för honom, som hon trodde var lika fattig som hon själv — och så hade han visat henne att han var rik och villigt erbjudit henne en liten skärv av sin rikedom. Så hade hon känt sig förödmjukad och bett honom gå. Det var utan tvivel fallet.
Ta emot hjälp av en kärlek utan att kunna ge något i gengäld, det hade hon alltid funnit uselt. För hon hade aldrig tänkt att hon skulle behöva en sådan hjälp.
Inte hade han fått utföra det arbete som han velat. Den kärlek som han burit på hade inte fått leva sitt liv. Och ändå var han inte förtvivlad. Det var väl däri lyckan att vara troende bestod — sak samma vad man trodde, bara man hade något utöver sig själv att sätta lit till.
För det var omöjligt att leva, när man bara hade sig själv att tro på — sig själv att älska.
En frivillig död, det hade hon alltid räknat med. Om hon dog nu —. Ja, då vore det många som hon höll av och som skulle bli bedrövade, men ingen som inte kunde undvara henne. Inte en enda, som hon var så omistlig för, att hon kunde ha förpliktelse till att släpa på sitt liv för den sakens skull. Modern och syskonen, om de bara inte fingo veta att hon gjort det själv, så skulle deras sorg om ett par år vara förvandlad till mild melankoli, då de tänkte på henne. Cesca och Gunnar skulle kanske sörja mest, för de skulle kanske förstå att hon hade varit olycklig, men hon stod ju bara i utkanten av deras liv. Den som höll mest av henne skulle väl sörja henne mest — men honom hade hon ju ingenting att ge åt. Så han kunde ju älska henne likafullt om hon var död. — Det var det att han äl-
