214
skade henne, som var hans lycka. — Han ägde lyckan i en förmåga hos sig själv.
Om det var så att den förmågan felades henne så hjälpte ju ingenting. Arbetet kunde inte fylla henne så att hon inte längtade till någonting utom det. Och varför skulle hon då leva bara därför att de sade att hon var talangfull. — Det var ingen som hade så mycken glädje av att se hennes konst, som hon av att utöva den. Och den glädjen var inte så stor att den tillfredsställde henne.
Och det var inte bara det som Gunnar sagt henne, att hennes dygd måste plåga henne därför att den var brutal. Det kunde det ju lätt nog bli råd för. Men det tordes hon inte, därför att hon var rädd för att efteråt möta det som hon längtade till. Och det var ju omöjligare än något annat att leva nära samman med en annan människa och så kanske i sitt innersta vara lika ensam. — Hu, nej, nej! Tillhöra en man med all den intimitet till kropp och själ som följde därav — och så kanske finna en dag, att hon aldrig hade känt honom, och att han aldrig hade känt henne, och att den ene aldrig hade förstått ett ord av den andres språk.
Ack nej! Hon levde därför att hon väntade. Hon ville inte ha en älskare därför att hon väntade på sin herre. Och hon ville inte dö nu, därför att hon väntade.
Nej. Hon ville inte spilla sitt liv ännu, varken på det ena eller andra sättet. Hon kunde inte dö så — så fattig att hon inte hade ett enda älskat ting att säga farväl åt. Hon tordes inte — ty hon måste ju tro att det en gång skulle bli annorlunda.
Så fick hon försöka att klämma i med målningen igen. Förmodligen gick det väl rent åt fanders för resten sen hon gick här och var sjuk av kärlekstrånad.
Hon skrattade.
Det var just det hon var. Föremålet existerade tills vidare inte — men kärleken den fanns där.
