nu — så att hon kunnat få ta honom i knät och berätta sagor för honom, medan hon tvättade och klädde och kysste honom — eller lite större, som den tiden då hon gick med honom i Nordmarken och ’sotaren’ var långt borta och vägen full av äventyr och märkliga händelser.
»Vad heter du då, liten?»
»Ausjen Torstein Mo.»
»Hur gammal är du då, Ausjen?»
»Sex år.»
»Då går du väl inte i skolan ännu.»
»Nää, men jag ska börja te april månad.»
»Tycker du det skall bli roligt att börja skolan då?»
»Nää, för fröken är så ilsk’ så. Oskar går förn’a — och så kommer jag inte i klassen me honom, för Oskar skall, börja i en annan klass han se.»
»Oskar, är det din kamrat det?» sporde Jenny.
»Ja, dom bor i samma gård som vi dom.»
Det blev en liten paus. Jenny återtog därefter:
»Är det inte nedrigt du, att vi inte får snö? Ni har ju backar neråt Pipersviken att åka på. Har du kälke?»
»Nää, men jag har skridskor och skidor också —»
»Ja, då vore det nog bra om det kom snö.»
De hade kommit in på Stortingsgaten. Jenny släppte hans hand och såg på korgen — men den var så tung och Ausjen var så liten. Så behöll hon den — fast det såg ju så äckligt tillgjort ut att gå så där med en liten trasunge. Egentligen hade hon haft lust att ta honom med sig på kondis men hon tyckte att det var genant om hon träffade någon som hon kände.
Men inne på den mörka Voldgaten tog hon hans hand igen och bar korgen åt honom ända till det lilla hus där han bodde och gav honom tio öre till avsked.
I Homansbyen köpte hon choklad och ett par röda vantar, som hon ville skicka till Ausjen.
Herre Gud om hon bara kunde göra någon människa en liten glädje. — En liten oväntad glädje.
