216
na dammet rök om dem. Han hajade till, då hundarna kommo tumlande bort mot hans håll.
»Är du rädd för hundarna kanske?» frågade Jenny.
Först svarade gossen ingenting, men så sade hon:
»Skall jag följa dig förbi dem kanske? —» Och då kilade han över till hennes sida men sade inte något.
»Vilken väg skall du? Var bor du?»
»Vid Voldgaten».
»Har du gått ärende? Ända hit bort — du som är så liten — det var en duktig gosse det.»
»Vi handlar hos Aases vid Strandgata, för pappa känner’n», sade pojken. »Den är så tung denna hära korgen.»
Jenny såg sig om på gatan åt båda håll — där var nästan inga människor.
»Ge hit, min pys, jag skall bära den åt dig ett stycke jag —»
Gossen gav en smula ängsligt korgen ifrån sig.
»Ta mig i hand du, så skall jag följa dig förbi de där hundarna. Nej men så kall du är då. Har du inga vantar?»
Pojken skakade på huvudet.
»Se här stoppa den andra handen in i min muff —— vill du inte? Du tycker kanske inte att det går an med muff, du som är pojke?»
Hon tänkte på Nils, då han var liten. Honom hade hon längtat efter så ofta. Nu var han stor och hade så många kamrater — var i den åldern då det inte passade sig att traska med stora syster. Han kom sällan upp till henne. Det där året som hon varit ute och så de månader som hon levat upp i allt detta med Helge var det som om de kommit så långt ifrån varandra. — Längre fram, då han blev större skulle de kanske bli vänner som förr — det skulle de nog, för hålla av varandra, det gjorde de ju. Men nu i den åldern som han var i visste hon att han hade det så bra, henne förutan. Åh, men om Nils varit en liten unge
