Det är inte så lätt att komma hemifrån förstår du», viskade hon bedjande.
Han böjde huvudet under hennes många ord. Då hon kom fram till honom, drog han henne till sig så att hennes ansikte vilade mot hans skuldra.
Hon kunde inte ljuga, stackarn — inte så väl att han en enda barmhärtig sekund trodde det. Den korta, korta tiden i vintras — de första blågröna vårkvällarna — då hade hon alltid kunnat vara hemifrån.
»Det är tråkigt för oss, Gert. Men det är så svårt nu när jag bor hemma kan du väl förstå. Och jag måste ju det, både för att mamma behöver pengarna och för att jag måste hjälpa henne. Du höll ju med mig om det att det var riktigast att jag flyttade hem.»
Gert nickade. De hade satt sig i soffan tätt intill varandra. Jennys huvud låg mot hans bröst så att han inte kunde se hennes ansikte.
»Du, jag var på Bygdö i dag, Gert. Jag gick där vi voro tillsammans sist. Vi far ditut tillsammans snart igen — vill du inte — ska vi göra det i övermorgon om vädret håller sig? Och så hittar jag väl på något att säga därhemma, så vi kan få vara tillsammans hela kvällen — vill du? Du är visst ledsen för att jag måste gå strax igen — är du inte?»
»Kära Jenny min, har jag inte sagt dig det tusen gånger —» och hon hörde på hans stämma att han satt där igen med sitt sorgmodiga leende, »att jag är dig tacksam för varenda sekund av din tid, som du skänker din vän».
»Du får inte säga så, Gert!» bad hon plågad.
»Varför får jag inte säga så, när det är fallet. Min älskade lilla flicka, tror du någonsin att jag glömmer, att allt vad du har givit mig det har varit en furstlig nåd, som jag aldrig kommer att förstå att du kunde ge mig.»
»Gert — i vintras, då jag förstod hur mycket du höll av mig — och på vad sätt — sade jag till mig själv att det måste bli slut. Och så förstod jag att jag inte kunde
