Sida:Jenny 1920.djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

224

undvara dig och så blev jag din. Var det någon nåd? När jag inte kunde släppa dig?»

»Det är just det — att du kunde komma till att älska mig så — som jag kallar en ofattbar nåd.»

Hon smög sig intill honom.

»Du unga fagra Jenny liten.»

»Jag är inte ung, Gert! Då du träffade mig, hade jag redan börjat att bli gammal, och jag hade aldrig varit ung. Jag tyckte du var ung, mycket yngre i ditt hjärta än jag, ty du trodde ännu på allt som jag skrattade åt och kallade barnsliga drömmar, ända tills du fick mig att tro att de fanns till — kärleken och värmen och allt det där.»

Gert Gram skrattade lågt som för sig själv. Så viskade han:

»Kanske mitt hjärta inte var äldre än ditt, du. Jag tyckte i alla fall att jag ingen ungdom haft ännu och jag hoppades som på trots djupast inom mig att en gång, en enda, skulle den röra mig — ungdomen — men mitt hår har under tiden blivit vitt.»

Jenny skakade hastigt på huvudet. Och hon lyfte sin ena hand och lade den på hans hjässa.

»Är liten trött? Skall jag ta av dig skorna? Vill du lägga dig ned och vila?»

»Nej. Jag vill ligga så här. Jag har det så bra.»

Hon drog upp benen under sig och nystade ihop sig i hans famn.

Gert lade sin ena hand om henne. Med den andra skänkte han i vin och höll glaset till hennes läppar. Hon drack begärligt. Så tog han körsbär och gav henne — tog kärnorna, från hennes mun och lade dem på assietten.

»Mera vin?»

»Tack! Du, jag vill stanna hos dig. Jag skickar bud hem med en springpojke att jag har träffat Heggen. Han är visst i staden. Men jag måste hem innan sista spårvagnen har gått — dess värre.»