lade — eller ljög hon för Gert då — i så fall ljög hon också för sig själv. Hon hade känt en storm inom sig — det var väl medlidande med honom och hans öde och uppror mot hennes eget, som gjorde att de två förtärdes å ömse håll av längtan till det omöjliga — och det var den gryende ångesten för vart detta skulle bära hän som hon kastat sig in i — då hade hon jublat att hon älskade honom. Ty hon hade tvingats att kasta sig i denne mans armar, så vanvettigt hon än visste att det var.
Då hade hon suttit i spårvagnen om kvällarna och sett på alla de sömniga lugna borgarfysionomierna, stoltserat över att hon kom från sin älskare och att om honom och henne virvlade ödets stormar — de hade nödgats att ge sig ut i dem och de visste inte vart dessa skulle driva dem och hon hade känt sig stolt över sitt öde därför att olycka och mörker hotat det.
Och nu satt hon bara och längtade efter ett slut. Gjorde upp planer för en resa utomlands — flykten från det hela. Hade tagit emot Cescas inbjudan till Tegneby till förberedelse av brytningen.
Det var då i alla fall bättre för Gert att han blivit ensam. Hade hon vållat att han nu fått slut på samlivet med henne — så hade hon ändå gjort honom något gott.
Mitt emot Jenny sutto två unga fruar. De voro
kanske inte äldre än hon själv, bara medfarna av att tassa
omkring i äktenskapet några år. För tre, fyra vintrar
sen hade de kanske varit ett par prydliga kontorister eller
bodfröknar, som vårdat sin klädsel och sportat med sina
kamrater i Nordmarken. Ja, nu var hon viss på det,
hon kände igen den enas ansikte därifrån; de hade
övernattat tillsammans på Hakloa en påsk. Jenny hade lagt
märke till henne därför att hon gick så bra på skidor och
för att hon sett så käck och chick ut i sin sportdräkt, med
den svarvade gestalten.
Hon lade ju på sätt och vis an på klädseln ännu. Pro-
