228
levat med honom så att hon varit bunden vid hans sida av tusen lyckominnen, när ålderdomen kom — i trofast kärlek, som om hon varit hans ungdoms och hans mannaålders hustru och nu åldrades med honom.
Men hon — om hon ville försöka att bli det — vad kunde hon ge honom även om hon ville det. Aldrig hade hon ju kunnat ge honom något — bara ta emot. Om hon också skulle försöka, skulle hon aldrig kunna narra honom att tro att hennes livslängtan blivit stillad för alltid i deras ungdomskärlek.
Han skulle säga att hon skulle gå. Hon hade älskat och givit och nu älskade hon inte mera och skulle vara fri igen. Så skulle han se det — aldrig förstå att han sörjde för det att hon intet, intet, intet kunnat ge.
Å han pinade henne då han talade om vad hon givit honom. Ja, hon var jungfru, då hon blev hans. Han dröjde därvid som om han därmed mätt hur oändligt djup och stor hennes kärlek var. Då hon skänkte honom sin ungdoms renhet.
Sina tjugunio års renhet. Åja, hon hade gömt den som en vit bruddräkt, och den var inte använd och inte fläckad — och i längtan och ängslan att aldrig få bära den, i förtvivlan över sin isande ensamhet och över sin oförmåga att älska hade hon hållit fast om den och skrynklat och förstört den med sina tankar. Var inte den kvinna, som hade levat kärlekens liv, renare än hon, som bara hade grubblat och grubblat och spanat och längtat tills all förmåga blivit lamslagen av denna längtan.
Och då hon blivit hans — hur föga intryck det gjort på henne. Dock hade hon inte varit alldeles kall. Ibland hade hans kärlek betagit henne. Men hon hycklade hetta, då hon endast var ljum. Och när hon inte var hos honom tänkte hon knappast på det — och biktade en falsk längtan för att glädja honom. Ja, hon hycklade och hycklade gentemot hans ärliga lidelse.
Det hade visserligen varit en tid, då hon inte hyck-
