Sida:Jenny 1920.djvu/238

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

232

När Ingeborg och Bodil kommo från en bal, satt modern upprätt i sängen och frågade och lyssnade och skrattade — röd om kinderna och ung i lampskenet. De kunde alltid säga modern sanningen ty den var munter och skrattväckande. Kanske gömde de unnan en och annan liten detalj, som var så lustig, att de ville ha den för sig själva. Men vad gjorde det, ty deras leende var uppriktigt.

Jenny kysste modern och sade godnatt. I förmaket kom hon till att draga ner en fotografi. Hon tog upp den och visste i mörkret vad det var för en. Det var en bror till hennes riktiga far, med sin hustru och sina små flickor. Han hade bott i Amerika och hon hade aldrig sett honom, och han var död, och porträttet stod där, och ingen tänkte på det, och hon torkade dammet av det var dag och såg inte på det och det var som en av de andra prydnadssakerna.

Hon gick in i sitt lilla rum och började att taga ner håret.

Ljugit för sin mor hade hon alltid. För när skulle hon ha kunnat vara ärlig utan att göra modern sorg — till ingen nytta?

Aldrig hade modern kunnat förstå henne. Hon hade haft lycka och sorg från det hon var helt ung — varit lycklig med Jennys far och sörjt över hans död och levat vidare för sitt barn och varit till freds. Och så hade hon mött Nils Berner och han hade fyllt hennes tillvaro med ny lycka och ny sorg. Och så levde kon återigen för barnen. Det var moderskapets lycka — barnen, det var en tomhet som handgripligt blivit utfylld, en lycka som var köpt med för reellt lidande, som hade varit alltför lekamligt liten och mjuk att hålla i sin famn för att kunna betvivlas. Ja, sitt barn måste det kännas gott att få älska. Den kärleken var så given av naturen att det var ingenting att grubbla över. En mor tvivlade inte på att hon älskade sitt barn, inte på att hon ville dess bästa och handlade till dess väl, inte på att det höll av henne tillbaka. Och så