rik är naturens nåd mot mödrarna att det är mot ett barns innersta instikt att anförtro sina bittraste och mest oläkliga sorger till sin mor. Det är inte stort annat än sjukdom och penningbekymmer som de få veta om. Aldrig det obotliga — skammen, nederlagen i livet — om hennes barn är i nöd, det är så — en mor tror inte att det är ohjälpligt.
Ingenting kunde mamma få veta om hennes sorger — naturen själv hade rest en mur därför. Aldrig skulle Rebecka Gram få veta tiondelen av vad hennes barn lidit för hennes skull. Hur hade inte fru Lund gråtit över sin vackra Einar, då han förolyckades. Ännu sörjde hon djupt och vemodigt sin gosse och drömde om den rika framtid, som han blivit bortryckt ifrån. Hans mor var den enda som inte visste att han skjutit sig, därför att han fruktade för hjärnuppmjukning.
Och inte stod moderskärleken i vägen för ny lycka heller. Hon visste om flera mödrar, som hade älskare och trodde att barnen inte sågo det. Där voro också de som skildes och blevo lyckliga på annat håll. Det var bara om den nya kärleken blev en besvikelse, som de ångrade och jämrade sig. Hennes mor hade avgudat henne — och ändå hade hennes kärlek haft rum för Berner också. och hon hade varit lycklig med honom. Gert hade hållit av sina barn — och en fars kärlek var dock mera reflekterad, mera förstående, mindre instinkt än en mors. Och ändå hade han väl knappast kommit ihåg Helge under denna vinter.
II.
Jenny hade hämtat posten inne hos stationsinspektorn. Hon gav Fransiska tidningarna och hennes brev och öppnade det som var skrivet till henne själv. Stående mitt i solbaddet ute på perrongens grus ögnade hon igenom
