236
Fast hon rökte mindre nu för tiden än hon hade gjort förut.
I alla fall hade hon hjärtklappning och en vämjelig känsla av hetta som sköljde över henne i böljor så att hon svettades. Landskapet därute vände sig långsamt för hennes ögon — fram och tillbaka — de gråaktiga sandplanerna och de blekskimrande blomsterrabatterna och trädgårdens mörka trädkronor mot den vitaktiga sommarnattshimlen. Och rummet därinne gick runt för henne. Pjolter och likör ville upp i halsen på henne. Äsch!
Hon skvalpade över då hon fyllde handfatet med vatten. Ostadig i sina rörelser var hon också. Men detta är ren skandal, Jenny min. Det går baklänges med dig min flicka — tål du inte alkohol mera? Förr hade hon då kunnat dricka det dubbla utan att det bekom henne något.
Först höll hon ned händerna i vattnet med pulsarna under det. Så baddade hon länge ansiktet, rev av sig kläderna och lät det skölja från den fulla svampen över hela kroppen.
Gud vet om Gunnar och Cesca hade märkt det. Fast det var ju först sedan hon kommit hit upp som hon märkt det själv. Gudskelov ändå att överstelöjtnanten och Borghild voro borta.
Det hjälpte då hon hade tvättat sig en stund. Hon tog på sig nattrocken och satte sig vid fönstret igen.
Tankarna tumlade oredigt omkring bland brottstycken av dagens samtal med Gunnar och Cesca. Mitt i detta blev hennes förvåning klarvaket kvarstående över att hon blivit full. Hon hade då verkligen aldrig varit det förr — brukade ju knappast att känna det, till och med om hon drack åtskilligt mer.
Men nu var det nog för resten förbi — hon kände sig matt och sömnig och kall. Och hon steg upp och tumlade ned i den stora sparlakansbädden. Tänk om hon vaknade
